Eller kanske inte just Facebook men jag hatar hur Facebook får mig att känna ibland.

Eller ja rent tekniskt är det väl människorna som skriver på Facebook som får mig att känna på det där sättet.

Jag är en person som gärna och ofta bjuder till. Både på mig själv och på fest eller annan form av social kontakt.

Därför blir jag så himla ledsen när jag gång på gång blir förbisedd av samma människor som jag gärna och ofta bjuder på både det ena och det andra.

Varje helg läser jag på Facebook om vem som gör vad med vem men aldrig någonsin blir jag tillfrågad.

När jag träffar de här personerna som jag gärna och ofta bjuder säger de att ”ja, vi skulle ju bjuda hem er men det har varit lite mycket på sista tiden….”

Ja lite mycket av att umgås med alla andra utom oss då eller?

Den fårordige tycker att jag är löjlig. Han har inget socialt behov what so ever.

Gång på gång bestämmer jag mig för att sluta bjuda. Både hem och på mig själv.

Det enda som händer då är att vi sitter här hemma och glor varje helg.

För vi blir ALDRIG bjudna. Någonstans.

Så jag hatar Facebook.

 

 

Annonser

Sjuk som sjuk?

Publicerat: 14 september, 2013 i Livet suger
Etiketter:, ,

När jag för cirkus ett år sedan fick reda på att min goda vän hade fått en dödlig sjukdom trodde jag att det var det värsta som kunde hända.

Nu när jag fått reda på att min goda vän hela tiden har ljugit om sin sjukdom har jag tänkt om.

Fast sjuk måste min vän (jag har inte riktigt bestämt om det fortfarande är en vän) vara i alla fall.
Det är bara ingen dödlig sjukdom.

För ett tag sen behövde vi anlita någon för att göra ett jobb här hemma. Eftersom vi har en bekant som nyligen startat eget inom just den branschen föll det sig ganska naturligt att anlita hen. Nu är jobbet färdigt och fakturan har kommit.

För att komplicera saken lite är vi för det första inte nöjda med utfört arbete. Det funkar men vi är inte 100% nöjda. För att komplicera saken ytterligare stämmer inte fakturan med vår ursprungliga överenskommelse. För att komplicera saken lite till står hen som utfört arbete väldigt nära den Fåordiges chef.

Nu är mitt dilemma (eller vårt dilemma men det är jag som kommer att behöva ta tag i det) om vi ska gilla läget och acceptera det fungerande men inte tillfredsställande resultatet. Eller om vi ska kräva att det åtgärdas till vår belåtenhet. Hen som gjort arbetet är väldigt nöjd har vi förstått. Eller om vi ska acceptera resultatet men kräva avslag på fakturan.

Behöver jag berätta att jag inte kommer att kunna sova den närmaste veckan?

Och jag behöver väl inte heller berätta att jag/vi aldrig mer kommer att anlita någon vi känner?

Vilken är bäst?

Publicerat: 3 september, 2013 i Ironi, Kvinnor, Vad tycker du?
Etiketter:, , ,

En kollega äter LCHF. Har inte gått ner ett gram. Inte vad jag kan se i alla fall.

En kollega kör GI. Det som eventuellt gås ner i veckan gås upp över helgen.

En kollega kör 5:2. Är sur och grinig två dagar, hetsäter ALLT de andra tre. Vad som äts på helgen vågar jag inte ens spekulera i. Har snarare gått upp än ner.

Jag kör med cigaretter. Har aldrig behövt banta i hela mitt liv.

Rakat eller inte?

Publicerat: 31 augusti, 2013 i Kvinnor
Etiketter:, , ,

I torsdags kväll var jag på ett klädparty hos en väninna. På detta partyt fanns både kvinnor jag kände och kvinnor jag inte kände. När alla hade känt och klämt på kläderna var det dags att fika. Av någon outgrundlig anledning kom vi att diskutera kroppsbehåring. Är det någon som kommer ihåg uppståndelsen kring kvinnan som inte hade rakat sig under armarna innan hon gick på Melodifestivalen och blev uthängd efter konstens alla regler på Internet? Henne kom vi att prata om. Jag är inte den som är manisk med rakhyveln varken på ben, i armhålor eller andra ställen. Kanske på sommaren när det syns men jag kan gå utanför husets fyra väggar med kroppsbehåring både här och där. Och detta råkade slinka ur min mun. Varpå en av kvinnorna som jag inte kände vänder sig till mig och säger med syrlig röst : Nu tycker jag att du berättade alldeles för mycket!  Hennes bordskamrat och kanske även väninna nickade instämmande. Nu blev det ganska tyst runt bordet och om det nu eventuellt fanns någon som höll med mig så sa de det inte högt i alla fall.

När jag åkte hem kramade min väninna om mig , berättade att kvinnan i fråga var lite speciell och att jag skulle inte bry mig om vad hon tyckte och tänkte.

Men det är ju just det jag gör allra bäst. Bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig. Jag hade jättesvårt för att somna på kvällen och hela fredagen gick jag runt med en klump av obehag i magen. Jag försöker intala mig själv att det inte spelar någon roll vad surpuppan tänker om mig. Jag träffar säkert aldrig henne igen och hon har troligtvis redan glömt alltihop. Eller så går är hon i full färd med att berätta för alla hon känner.

I vilket fall som helst önskar jag så att jag kunde bara strunta i alla andras åsikter och stå upp för mig själv.

.

Jag och min familj

Publicerat: 26 augusti, 2013 i Familjen
Etiketter:, , , ,

Jag insåg när jag skrev inlägget om Draken att jag inte berättat så mycket om min familj. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom det inte överensstämmer så mycket med att vara anonym men lite ska ni få veta.

Vår familj består av min älskade generösa, tystlåtna och lite lätt förvirrade man som jag fortsättningsvis kommer att kalla för den Fåordige. (Tack för tipset MadamX och bara för det klurade jag ut hur man la till en länk också!) Han har stort civilkurage, är oerhört envis och kan ibland bli så arg på petitesser att jag funderar på att kasta ut honom. Han är är lite av en tekniknörd och handlar gärna massa totalt onödiga pryttlar. Det är ofta de onödiga pryttlarna han blir arg på. Eller på Förhandlaren. Nästan aldrig på lilla jag.

Den Fåordige är gift med en pratglad och inte alls korkad kvinna som då såklart är lilla jag. Jag berättar inte så mycket mer om lilla jag just nu.

lilla jag och den Fåordige har tre barn.

Fummel: tonårsgrabb som ännu inte växt i sin kropp. Snubblar ständigt på sina fötter eller för den delen på ingenting och välter dagligen omkull blomkrukor och mjölkglas. Glömmer ofta och gärna läxor och tandläkartider. Tycker det är oerhört överskattat att duscha, bor framför datorn. Uppväger ALLT genom att vara en oerhört tillgiven kille som gärna smyger till sig en kram i köket eller håller hand när vi går på stan. Älskar ett retas med sina systrar.

Förhandlaren: inte tonårstjej enligt födelsebeviset men definitivt enligt uppförandet. Drar fram som en tornado i huset och lämnar ett spår av mascara och kläder efter sig. Standardsvaret på alla frågor är ”sådär” och ingenting är någonsin hennes fel. Kan förhandla sig ur vilket situation som helst. Är ständigt arg på allt och alla. Särskilt på lilla jag, Fummel och Hjälpredan. Har en förmåga att driva den Fåordige till vansinne genom att stå en halvtimme i duschen och att ha selektiv hörsel. Vid sällsynta tillfällen får vi se en glimt av den godhjärtade och älskvärda kvinna hon kommer att bli om några år.

Hjälpredan: minstingen i hushållet som vill ha ett finger med ÖVERALLT. Fraser som ”Jag kan göra det” och ”Får jag hjälpa till?” ploppar ur hennes mun jämnt och ständigt. Både hemma och i skolan. Vill alltid vara till lags men blir ofta ett irritationsmoment för sina äldre syskon. Otroligt ”outgoing” och smälter in överallt. Kan vara något av en besserwisser vilket ibland leder till konflikter med Fummel och Förhandlaren. Och  med kompisar. Är alltid glad och lyckas alltid hitta något positivt i ALLA situationer.

Ja. nu vet du lite om oss. Känner du dig manad att berätta något om dig och din familj får du gärna göra det i form av en kommentar.

Jag är en skata

Publicerat: 25 augusti, 2013 i Kvinnor, Livet suger
Etiketter:,

Rubriken har jag stulit lite grann från erviluca (som jag säkert hade kunnat hänvisa till på något annat sätt om jag bara hade förstått hur.) men jag har satt min egen prägel på den. Hon var en mes i torsdags och jag var en annan sorts fågel igår. Nämligen – precis som rubriken avslöjar – en skata.

Anledningen till att jag var en skata är väldigt enkel. Vi var hos min bror och hans fru (även kallad Draken) och hon är så inihelvetesjävladumihuvudet så jag kan bara inte låta bli att vara en skata. Jag vet att man kan slå dövörat till, vända andra kinden till och allt det där men jag kan bara inte vara trevlig mot henne. Jag tål henne inte och hade det inte varit för min mammas skull så hade jag aldrig åkt hem till min bror och hans familj överhuvudtaget.  Innan min bror träffade Draken var han en hygglig kille med många vänner men nu är han förvandlad till en sån där ni vet i trä som man kan ha på fötterna. En TOFFEL. Hans vänner är för länge sedan bortbytta mot hennes. Han vågar inte öppna munnen innan han får klartecken från Draken och Gud förbjude att han någon gång har en åsikt som inte överensstämmer med hennes. Vilket han nog har ganska så ofta men för husfridens skull håller han inne med dem. Det är kanske därför han har blödande magsår.

Lägg på detta två barn som är mamma upp i dagen. Och ännu ett barn på väg. Vilket innebär att jag måste åka dit minst tre gånger om året fortsättningsvis.

Life sucks.

And then you die.

Samtal med en tonåring

Publicerat: 24 augusti, 2013 i Ironi
Etiketter:

Hur gick det i skolan idag?
Sådär.
Hur mår du idag?
Sådär.
Har du sovit gott inatt?
Sådär.
Hade du roligt hos bästa kompisen?
Sådär.
Var filmen bra?
Sådär.
Hade du blivit glad om du fick 10 000 kronor att handla kläder för?
Sådär.
Jamen vad bra. Då vet jag.

Idag fick jag en komplimang på lunchen. Det var en man jag aldrig sett förut som kom fram till mitt bord och berättade att han tyckte att jag var vacker. Jag blev jätteglad och berättade det för mina kollegor när jag kom tillbaka till kontoret. Mina manliga kollegor sa inte något speciellt så jag förmodar att de höll med den främmande mannen i hans uttalande. Mina kvinnliga kollegor däremot hade lite olika reaktioner. En fnyste och undrade om mannen i fråga möjligtvis var full. En annan konstaterade att han var nog inte som han skulle och en tredje frågade hur gammal han var. Glädjen jag kände över den – vad jag tror – ärligt menade komplimangen var plötsligt som bortblåst. Inom bråkdelen av en sekund hade jag övertygat mig själv att den trevlige mannen som såg ut som 50 år i själva verket var 85 och halvblind och hade sköljt ner sin lunch med en trettiosjua brännvin efter lunchen som han avnjöt efter att han rymt från en sluten psykiatrisk avdelning. Men det var roligt så länge det varade…..